”Jag behöver inte oroa mig för om jag orkar”

”Jag arbetar som kodare på ett företag som heter Codeo. Kunderna köper programutvecklingstjänster av oss. Jag tycker jättemycket om mitt arbete – så pass att jag kodar också på fritiden.

Jag distansjobbar, det passar mig bäst. Min arbetshälsa stöds av att jag på lunchrasten kan gå ut i skogen med mina hundar i stället för att sitta i arbetsplatsens matsal. Hemma har jag en perfekt arbetsplats med höjbart bord.

Även om kodararbetet är självständigt är jag inte ensam, utan det finns alltid hjälp att få. Vi har också fantastiskt fina kontorslokaler som jag kan få till, och var tredje vecka träffas vi på planeringsmöten med vår kund.

Jag har lyckats hitta ett arbete på ett företag som tar hand om människorna och där jag inte behöver vara rädd om livssituationen ibland är tyngre. Jag har blivit tillsagd att jag först ska ta hand om mig själv och därefter om projekten – det är väldigt motiverande och jag tror att jag orkar.

När jag var 18 blev jag invalidpensionerad. Jag var hopplös som ung, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra och inte upplevde att jag var särskilt bra på något alls. Det var en orsak till att jag blev sjuk.

Då fick jag diagnosen bipolär sjukdom, men det tog ända till ifjol tills jag fick rätt diagnos, nämligen depression. Jag har alltså fått fel medicinering i 14 år, och min situation blev inte märkbart bättre tills ifjol. Först nu känns det som att de läkemedel som ordinerades för depressionen faktiskt hjälper.

I 20-årsåldern var jag alltså invalidpensionär utan något som helst stöd för den psykiska hälsan. Jag hade ingenting att falla tillbaka på. Jag fick ingen information om alternativen och läkarna kunde inte hjälpa mig. Jag uppmuntrades inte att arbete och en gång t.o.m. vägrade FPA min arbetsprövningsansökan, eftersom jag hade hittat arbetsplatsen själv.

När jag var 23 år avslutade jag själv min invalidpension. Jag var uttråkad och ville arbeta. Med hjälp av kontakter hittade jag en arbetsplats på en spelfirma som var redo att ta en risk med mig. Jag klarade mig väl eftersom jag var motiverad och arbetsgemenskapen var liten. Det kändes otroligt uppmuntrande att uppleva att jag kan och att jag är till nytta.

Jag ville dock studera mer. Jag åkte till Brighton i Storbritannien för att studera visuell spelutveckling, men tog i slutändan en examen i informationssystem, eftersom jag blivit intresserad av kodning.

Jag började arbeta på min nuvarande arbetsplats, eftersom man sätter värde på jämlikhet och människornas välbefinnande här. Jag var spänd för att berätta att jag tidigare varit tvungen att vara sjukledig på grund av psykiska hälsoproblem. De tog saken väl och lovade stödja mig.

Nu har jag flyttat över alla hälsoärenden från den kommunala sidan till företagshälsovården. Förutom läkartjänster har vi möjlighet att använda Auntie-tjänsten, där man via fjärranslutning kan diskutera med yrkespersoner inom psykisk hälsa. Det går också att besöka en psykologmottagning. Jag har inte varit tvungen att sjukskriva mig på grund av problem med den psykiska hälsan.

Jag vet att många inte vågar ta upp psykiska hälsoproblem på sin arbetsplats förrän de måste bli sjuklediga. På vår arbetsplats tar man hela tiden hand om alla och det finns hjälp att få så att man inte behöver sjukskriva sig. Det är vettigt, eftersom sjukfrånvaro blir dyrt för alla.”