Köket är en bekant miljö för Salla Arffman. Där började hon jobba som kock och servicearbetare redan som 18-åring. Det kan hända att hon fortsättningsvis skulle jobba där om hon inte fått artros i handen vilket ledde till att hon måste lägga av med köksjobbet.

Också Airi Haapalainen jobbade som kock i ett tjugotal år tills hon fick problem med hälsan och inte kunde fortsätta med sitt stående heldagsarbete. Det var ett hårt slag för Haapalainen som trivdes med sitt arbete.

Pirjo Pesonen trodde för sin del att hon skulle jobba som städerska i hela livet. Problemen som började år 2005 förvärrades och år 2011 hade anstaltsvårdaren Pirjo svårt att hitta någon arbetsställning som gjorde det möjligt för henne att alls sköta sitt jobb. Kvällar och nätter huttrade Pesonen hemma och på dagarna kämpade hon på jobbet. Det kändes frustrerande att jobba förkortad arbetsdag och förslaget att hon borde byta jobb kom som en chock, eftersom det hon dittills gjort känts som hennes grej.

De tre damernas historier är exempel på problem som i början av 2000-talet förekom hos Uleåborgs stads affärsverk Serviisi. Företaget som har 660 anställda producerar mat- och städtjänster för stadens skolor, daghem, vårdanstalter, personalmatsalar, kontor och idrottsanläggningar. Arbetet är fysiskt ganska tungt och bland personalen förekommer problem med rörelse- och stödorganen allmänt. Detta ökar i sin tur risken för förtidspensionering. Personalens medelålder är hög, 51 år, vilket också inverkar på situationen.

Salla Arffman vill fortsätta att utbilda sig.

Koordinator koardinerar personalens arbetsförmåga

Direktör Riitta Lappalainen berättar att Serviisis stigande personalkostnader gav impulsen till utvecklingsprocessen. Orsaken till kostnadsutvecklingen i bolaget var avgifterna som hänförde sig till förtidspensioneringarna.

– Vi började fundera över hur arbetet kunde fördelas på nytt. Vi analyserade varje arbetstagares situation och funderade över hur man kunde göra det möjligt för respektive arbetstagare att jobba vidare utan återkommande sjukledigheter eller förtidspension, förklarar Lappalainen.

Kärnfrågan blev arbetstagarnas återstående arbetsförmåga. Personalplaneraren och arbetsförmåge-koordinatorn Leena Ahonen betonar vikten av ett lösningsorienterat angreppssätt. Ahonen fungerar som länk mellan de olika instanserna och nivåerna i Serviisis organisation. Ungefär halva sin arbetstid har Ahonen vikt för att planera och följa upp de individuella arbetslösningarna.

– Jag är inte förman utan en sakkunnig som enbart fokuserar på personalens arbetsförmåga och vilka uppgifter som passar för var och en, säger Ahonen.

Proaktivt agerande och tidigt ingripande är A och O. För tt detta ska fungera måste cheferna, arbetstagarna och företagshälsovården ha ett öppet och intensivt samarbete.

Proaktiv verksamhet

Samverkan är kärnan i det nya sättet att styra arbetsförmågan. Serviisi samarbetar intensivt med företagshälsovården i Uleåborg. Det är fråga om ett djupgående kompanjonskap där parterna enligt Lappalainen bokstavligt talat kommer varandra inpå livet. Det var besvärligt i början eftersom det krävdes en del arbete förrän samsyn uppnåddes.

– I samarbete med företagshösovården finjusterades verksamhetsmodellen så att den nu är mycket bra. Företagshälsovården känner till alla faktorer som har med hälsa att skaffa medan vi är experter på våra arbetsuppgifter, säger Lappalainen.

Arbetsförmågekoordinator Ahonen anser att proaktivt agerande och tidigt ingripande är A och O. För tt detta ska fungera måste cheferna, arbetstagarna och företagshälsovården ha ett öppet och intensivt samarbete. Om det hinner uppstå problem, t ex långa sjukskrivningar är man enligt Ahonen för sent ute.

– Vi har lagt mycket ansvar på arbetslagen. I en idealsituation kan teamet själv avgöra hur arbetet ska omfördelas. Närförmannen är väl förtrogen med sina medarbetares uppgifter.

Ahonen påminner om att både arbetsgivaren och arbetstagarna bär sitt ansvar för arbetskarriärerna och för att de vid behov anpassas. Attityden och viljan är avgörande för utvecklingsarbetet.

– Det är fråga om något som är gemensamt för arbetsgemenskapen, arbetstagaren och arbetsgivaren. Det krävs engagemang av samtliga parter.

Vid behov analyseras Kaisa Juhonsalos och de övriga serviisianställdas situation noga på individnivå. Leena Ahonen betonar betydelsen av att ha rätt attityd och vilja då arbetsuppgifterna utformas.

Betydande nytta

Serviisi har utvecklat den nya verksamhetsmodellen sedan 2009. Enligt Lappalainen och Ahonen har modellen man använt de senaste åren fungerat utmärkt. Sjukfrånvaron har minskat och karriärerna har från fall till fall kunnat förlängas med 2-5 år. Välbefinnandet och arbetstillfreds-ställelsen har förbättrats, vilket också märks i produktiviteten. Stämningen i de enskilda arbetslagen och förmågan att jobba tillsammans utvecklas, vilket bidrar till att ytterligare sammansvetsa arbetsgemenskapen. Samtidigt ökar förståelsen för att arbetet i alla fall förändras i dagens värld och man inte har råd att stampa på stället.

Också den ekonomiska nyttan visar att Serviisi lyckats. Nyttan utreddes i en undersökning gjord av Guy Ahonen och Matti Joensuu från Arbetshälsoinstitutet. Enligt utredningen uppgår nyttan på årsbasis till ca 50 000 €. Det är svårt att beräkna den ackumulerade nyttans exakta eurobelopp, eftersom inbesparingarna uppnås över en längre tid och många faktorer påverkar den.

– Arbetsgivarens och arbetstagarens förmåner förenas. Bägge parter profiterar av att man beaktar den återstående arbetsförmågan och anpassar arbetet till denna. Uleåborgs stad har gått in för att i fortsättningen tillämpa Serviisi-modellen också i andra branscher, säger Ahonen.

Pirjo Pesonen njuter av att jobba med barn.

Arbetsprövning och fortbildning

De stora linjerna har man nu kontroll över hos Serviisi, men hur gick det för de tre kvinnorna som nämndes i början av artikeln?

Efter att Salla Arffman drabbats av artros blev hon arbetsledare i köket, en uppgift som hon just då utbildade sig till och redan hunnit sköta några gånger som vikarie. Ett år senare sökte hon ett projektarbetarjobb i förvaltningen och fick tjänsten.

– Jag vill gå vidare i karriären och övergå till administrativa uppgifter. Nu pluggar jag vid sidan av jobbet till merkonom och planerar att senare också avlägga tradenomexamen, berättar Arffman.

Airi Haapalainen omskolar sig som bäst. Hon började i september utbilda sig till förman inom hotell- och restaurangbranschen. Detta gör hon i form av läroavtalsutbildning och torde bli klar med utbildningen i mars 2016. Innan hon inledde utbildningen prövade hon på de nya uppgifterna inom ramen för det som kallas arbetsprövning.

Pirjo Pesonen stretade emot i halvtannat år innan hon insåg att en arbetsförändring var nödvändig. Hon har alltid gillat att jobba med barn, men kunde inte tänka sig att jobba på dagis. På dagis är möblerna låga och hon skulle vara tvungen att böja och huka sig. I våras prövade hon med stöd av FPA på att jobba som skolgångsbiträde och det kändes bra. Nu är Pesonen i läroavtalsutbildning och blir också hon klar med sin utbildning våren 2016.

– När jag ser i backspegeln fattar jag inte varför jag strävade emot tanken på nya arbetsuppgifter. Jag hade helt enkelt fel, säger hon.

Tilläggsinformation: www.tsr.fi > Sök på nummer 112258.