Bemötande på distans under pandemin

”Gudstjänster, förrättningar, skriftskolor och arbete i vårdhem hör till mitt löpande arbete.

Att hålla gudstjänst har förändrats totalt under det senaste året, eftersom församlingsmedlemmarna inte har kunnat vara på plats och vi inte kunnat dela nattvard.

I Lojo har gudstjänsterna som tur är redan länge sänts via radio, och i början av sommaren installerades äntligen ordentlig strömningsutrustning i kyrkan. Jag tror att olika händelser, som förrättningar och konserter, också i fortsättningen kommer att strömmas för dem som inte kan närvara.

Skriftskolorna har skötts på distans.

Förrättningar, dvs. välsignelser, dop och vigslar, har ändrat karaktär, då högst sex personer inklusive församlingens arbetare fick närvara under de striktaste restriktionerna.

Särskilt på jordfästningar har det låga antalet människor känts svårt, och alla församlingsmedlemmar har inte heller velat acceptera det. Som tur är har man med kyrkoherdens tillstånd fått ta in lite mer folk på jordfästningar så att de närmast anhöriga har kunnat delta.

Jag har inte skött några vigslar, och de skjuts säkert fram till tiden efter coronaviruset med en förhoppning om större fester.

Skriftskolorna har skötts på distans, men vi kan lyckligtvis ordna läger nästa sommar om vi följer säkerhetsinstruktioner och håller oss inom vår bubbla.

Distansmöten med unga medför utmaningar, eftersom de inte vill ha kameran påslagen och ingen ögonkontakt uppstår. Jag hoppas att vi i framtiden ska kunna träffa konfirmander ansikte mot ansikte, eftersom det åtminstone för mig vore avsevärt lättare än att träffas på distans.

Vi har dock turen att det finns olika aktiveringsmetoder på nätet, som Kahoot-tävlingar. Vi har också blivit utsatta för hyss, då ungdomarna till exempel delat deltagarlänken till en stor grupp vänner och många utomstående försökte ansluta till vårt möte.

För boende på vårdhem har jag hållit gudstjänst via Teams.

För boende på vårdhem har jag hållit gudstjänst via Teams, och målgruppen har nåtts då skötarna har kunnat hjälpa till med anslutningarna. I slutet har vi kunnat vinka till varandra och ibland har någon blivit inspirerad att tala lite mer.

På våren och sommaren kan vi lyckligtvis hålla gudstjänster i trädgården. Jag har hållit kontakten med andra äldre boende genom per telefon, och de flesta verkar ha det rätt bra trots coronatidens isolering.

Jag började arbeta i Lojo församling för bara ett år sedan, och har inte hunnit träffa så många kollegor ansikte mot ansikte. Det har förstås varit lite trist. Församlingens interna möten har hållits via Teams, och jag tror att det kommer att hålla i sig åtminstone delvis då det sparar restid.

Distansmöten kommer säkert att förbli ett alternativ om till exempel anhöriga bor långt borta.

Jag vill dock gärna möta församlingsmedlemmarna ansikte mot ansikte alltid när det är tryggt, men distansmöten kommer säkert att förbli ett alternativ om till exempel anhöriga bor långt borta.

Om till exempel en döende människa vill tala med en präst så infinner jag mig självklart. Det har jag gjort också under coronatiden. Jag har blivit coronatestad otaliga gånger för att försäkra mig om andras säkerhet.

Vi har nu fört diskussioner före förrättningar på distans via Teams, men också i dessa diskussioner vill jag vara närvarande – födsel, död och äktenskap är så stora saker i människans liv.

Hustrun hade dött plötsligt och den 95-årige änklingen var ensam på begravningen.

Att skaka hand är en naturlig del av prästens arbete, och förhoppningsvis kommer också det att åter bli möjligt någon gång i framtiden. En handskakning är ett symboliskt avslut på förrättningen som jag deltagit i, och att till exempel bumpa armbågar lämpar sig inte i de flesta situationerna.

Jag skulle också gärna delta i kaffestunder efter förrättningar, eftersom människor ofta vill tala med en präst. Vi har diskuterat med kollegorna om vi månne någonsin igen blir inbjudna till kaffestunderna. Vi får hoppas.

Det kanske mest konkreta exemplet på coronatidens utmaningar och prästarbetet var en välsignelse där hustrun hade dött plötsligt och den 95-årige änklingen var ensam på begravningen. Där satt han allena i bänken och jag kände mig otillräcklig då jag inte ens kunde sätta mig bredvid honom.”

Pirkko Järvinen är församlingspräst i Lojo församling.

Läs mera:

Päijät-Sote: Tillstånd att prata och komma med lösningar tillsammans

Lassila & Tikanoja: Noggrann städning blev den nya normen