På svenska

• 21.02.2017

Rätt attityd gör jobbet säkrare

Gruvdrift innebär alltid risker, allt från brand i gruvgångarna till exponering för kemikalier. Detta är en utmaning som arbetstagarna dagligen måste fästa uppmärksamhet vid. Fastän arbetsgivaren ansvarar för säkerheten har Miia Kuusikoski, som jobbar som arbetsledare vid guldgruvan i Kittilä sin åsikt klar – det är mycket viktigt att man också har rätt attityd.

Miia Kuusikoski kommer aldrig att glömma en nära ögat situation hon för många år sedan var med om i gruvan som hon då jobbade i.

– Jag var borrare i tunneln då plötsligt ett stort stenblock lossnade från tunneltaket. Det var en riktigt stor stenbumling på flera meter. Om jag hade stått bara någon meter mer på ena sidan hade jag hamnat under. Jag glömmer aldrig hur det kändes i ryggen, hela berget skakade då stenen rasade ner.

Den här händelsen fick Kuusikoski att fundera över säkerheten, fastän den inte påverkade hennes arbetsmotivation. Då man jobbar i en gruva är förhållandena instabila och det är svårt att i förväg bedöma riskerna. Ju djupare ner man kommer, desto mer ökar trycket, vilket får stenen att spjälkas och bukta ut. En annan utmaning är vattnet, det söker sig nedåt och gör att tunnelgolvet slammar igen och blir halt.

– I tunneln som jag just nu jobbar i är stenmaterialet verkligt dåligt, ojämnt och mjukt. Det har rasslat ner stenar från taket helt okontrollerat och man har inte ens kunnat stöda upp tunneln. Vi har fått jobba hårt för att kunna fortsätta att borra säger Kuusikoski med en grimas.

– Men, det stenmaterial som guld förekomma i är alltid litet sämre.

– Alla som jobbar här känner till riskerna i en gruva och vet att man måste ta dem på allvar, säger Miia Kuusikoski.

Riskerna gör en försiktig

Kuusikoski har realiteterna klara för sig tackvare sin mångsidiga erfarenhet, hon har ju bland annat jobbat som borrare och laddare.

– I det här jobbet har man inte råd att vara rädd av sig, i så fall åstadkommer man nog inte något. Alla som jobbar här känner till riskerna och kan förhålla sig till arbetssäkerheten på rätt sätt, förklarar hon.

Produktionskontrollör Kari Herukka instämmer och betonar vikten av att vara förutseende. Till Herukkas arbete i gruvtunnlarna och på marken hör bl a att övervaka och vid behov ge handledning i hur den personliga skyddsutrustningen ska användas.

Både Herukka och Kuusikoski anser att arbetstagarens attityd spelar en stor roll med tanke på arbetssäkerheten. En förutsättning för att jobbet ska bli säkert är att man använder sin skyddsutrustning och är uppmärksam.

Den dagliga palavern börjar med att man går igenom säkerhetsfrågorna och alla avvikelser rapporteras då de upptäcks. Det är också viktigt att regelbundet kontrollera och serva fordonen – i de krävande gruvförhållandena håller lastbilarna som fraktar malmen upp till ytan bara i några år.

– Med tanke på säkerhetsfrågorna finns det också ett fungerande system för hur personalen kan komma med egna förbättringsförslag. Vem som helst kan komma med förslag och här är man redo att vid behov ändra rutinerna och redskapen. Initiativ som leder till förbättringar premieras, säger Herukka.

Produktionskontrollör Kari Herukka (till vänster) och Joni Kangas jobbar både under och på marknivå. Till deras uppgifter hör bl a att kontrollera att alla använder sin skyddsutrustning.

Incitament och morötter som ska förbättra arbetssäkerheten

– En del av produktionspremierna är kopplade till säkerheten och känns direkt i arbetstagarens plånbok, säger arbetarskyddschef Teemu Pitkänen.

Jobbkortet fungerar som riskkartläggning i vardagen.

Det canadensiska företaget Agnico Eagle som äger gruvan har sina egna arbetssäkerhetsrutiner. Till dem hör det så kallade jobbkortet som arbetstagaren och arbetsledaren dagligen ska fylla i tillsammans. Det är en 4-sidigt papper i storlek A5 på vilket man registrerar alla arbetsuppgifter under dagen, gör en riskbedömning och noterar eventuella brister eller förändringar i omständigheterna samt andra frågor som är värda att notera.

Det kan t ex vara fråga om damm som upptäckts på arbetsstället, problem med luftväxlingen, dåligt stenmaterial i tunneln eller en spricka. Arbetsledarens uppgift är att i det elektroniska systemet föra in alla riskfaktorer som inte under skiftet åtgärdats och sådant som kräver åtgärder.

I Kittilä infördes jobbkorten år 2010. Korten finns i ungefär 30 olika varianter, anpassade för olika arbetsuppgifter.

– Nya rutiner möter alltid motstånd. Hos oss har den yngre generationen varit bäst på att ta till sig kortet, sammanfattar arbetarskyddschef Pitkänen sina erfarenheter.

– Nu börjar man ändå småningom vänja sig vid rutinerna och de har införlivats i de dagliga rutinerna.

Arbetarskyddsverksamheten vid gruvan är omfattande och i den deltar representanter för alla personalgrupper. Säkerhetskartläggningarna hör till saken liksom också riskkartläggningarna och uppgörandet av arbetsinstruktioner.

– Arbetssäkerheten kulminerar i olycksfallsfrekvensen. Hos oss är frekvensen lägre än i industrin i gemen, fastän vi inte är bäst i landet, säger Pitkänen.

– Nu syns siffran på intranätets ingångssida, men avsikten är att installera en räknare också på arbetsställena. Det är svårt att övervaka entreprenörerna vilket medför sina egna utmaningar.

Teemu Pitkänens karriär vid gruvan går redan på sitt åttonde år. Sin första arbetsplats hade han som ingenjör vid gruvans anrikningsanläggning.

Varje borrare ska ha genomgått utbildningen för arbetssäkerhetskort och ha certifikat för heta arbeten. De vet alltså hur man sköter förstasläckning.

Skydd i händelse av brand

Elden är den största risken under jord i en gruva. Det kan finnas upp till etthundra personer på brandplatsen och det är svårt att utföra släckningsarbete i tunnlarna. Röken som uppstår hittar inte ut vilket gör att andningsluften snabbt blir giftig.

Till arbetstagarnas personliga skyddsutrustning hör en räddningsapparat som ger användaren tilläggs-syre tills hen kan räddas ur tunneln. I gruvorna har man med tanke på elden skapat skyddsplatser med egen friskluftstillförsel. Dit ska personalen söka sig i händelse av en brand.

Då man påbörjar en ny tunnel spränger man ibland både under morgon- och kvällsskiftet varje dag. Efter sprängningen följer en två timmars vädringspaus så att rökgaserna vädras ut. Då man spränger bildas det os, ammoniak och kväveoxid i luften. Först efter att man vädrat får följande skift inleda sitt jobb.

Gruvan har två räddningsorganisationer. Industribrandkåren svarar för organisationen ovan jord och den andra enheten har specialiserat sig på gruvräddning. Avståndet till räddningsstationen i Kittilä är ca 50 km och till räddningsstationen i Sirkka ca 40 kilometer. Eftersom det tar ca en timme för den externa hjälpen att nå fram till gruvområdet är det viktigt att gruvan har en egen beredskap med tanke på eventuella akuta situationer.

Alla som jobbar under jord har genomgått kursen för arbetssäkerhetskort och dessutom kursen som leder till certifikat för heta arbeten. De ska alltså klara av att utföra förstasläckningsåtgärder, om t ex en arbetsmaskin börjar brinna. Det gäller att såvitt möjligt släcka branden så fort det går, eftersom en stor arbetsmaskin med sitt bränsle, olja och annat brännbart material kan det fortsätta att brinna i över ett dygn.

Fyra timmar är maximitiden som man får jobba ensam under marknivån.

Arbetsmaskinerna som används under jord servas också där.

Förebygg arbetssjukdomar

Borrarens arbete är ett bra exempel på ett riskbenäget gruvarbete. Borrningen sker maskinellt under marken. Hålen borras enligt ett visst schema och därefter ska de laddas så att man kan spränga ca 4,6 meter åt gången. Lösa stenar avlägsnas och bergstunneln stöds maskinellt med bultar som är flera meter långa. Dessutom använder man sprutbetong och vid behov också vajerbultar.

Fastän arbetsmaskinerna har goda strålkastare är det mörkt i tunnlarna och gruvgångarna. På grund av de mörka och slutna utrymmena testas de anställdas lämplighet för arbete under jord redan i samband med anställningsgranskningen. Som borrare jobbar man ensam i tunneln och kan alltså snacka med sina jobbkompisar bara under pauserna. Fyra timmar i sträck är maximitiden för jobb under ytan, senast efter det ska man ta kontakt med arbetsledaren eller kollegerna via radiotelefon eller ansikte mot ansikte.

Malmen innehåller arsen och små mängder asbest som exponerar dem som jobbar i gruvan för olika sjukdomar. En lång arsenexponering ökar risken för att insjukna i prostatacancer.

Då man borrar bildas det mycket stendamm. Dammet gör andningsluften farlig, eftersom dammet vid långvarig exponering ackumuleras i andningsvägarna och skadar lungorna. Det här kan leda till dammlunga, en sjukdom som klassas som arbetsrelaterad sjukdom.

– Därför är det viktigt att använda andningsskydd, säger arbetarskyddschef Teemu Pitkänen. – exponeringen förvärras om man röker.

Den personliga osmätaren hör till varje arbetstagares utrustning. Mätaren börjar vibrera och pipa om oshalten i andningsluften stiger.

Arbetshygienen är viktig

På listan över farliga ämnen som används i gruvarbetet hör också sprängämnen och många kemikalier som används i anrikningsprocessen. En av de farligaste är cyanid som den används för att skilja guldet från malmen och därför är nödvändig vid anrikningen.

I snitt transporteras varje timme några hundra ton malm genom anrikningsanläggningen så det går åt mycket kemikalier. Till dagsrutinerna för dem som jobbar med kemikalierna hör att slå vakt om säkerheten.

För att undvika arbetsrelaterade sjukdomar och olyckor satsar man på minutiös personlig hygien och alla ska använda sin personliga skyddsutrustning. Det är särskilt viktigt att man tvättar händerna.

– Gruvan har en egen arbetshygienist, vilket är en stor fördel. Arbetshygienisten ska bl a mäta hur stora mängder arsendamm och asbest arbetstagarna exponeras för, förklarar Pitkänen.

Vägen ner till underjorden är smal och de som rör sig här ska vara särskilt uppmärksamma.

Se upp för trafiken

Tunnelschaktningen framskrider med ca 15 kilometer per år. Detta innebär att trafiken mellan de djupaste schakten och marknivån är livlig. Lastbilarna kör i skytteltrafik. Chaufförerna och de som rör sig på området måste vara mycket uppmärksamma. Hastighetsbegränsningen på området är 30 km/h.

Gruvöppningen och vägen är så smal att två bilar inte har plats att mötas annat än där vägen breddats och i de breddade krökarna. Vintertid stiger varm luft ur schakten och bildar en tjock dimridå vid ingången och under de första hundra meterna är sikten dålig.

Varje förare ska per radiotelefon meddela då han kör in i tunneln, alltså strax innan bilen dyker ner i den mörka dimman. Den elektroniska utrustningen identifierar förarens personkort och visar hans namn på ljustavlan vid tunnelinfarten. På samma sätt är det då fordonet igen kommer ut ur tunneln. På så sätt kan man kontrollera att alla som åkt ner i gruva också kommit upp därifrån.

Trafiksäkerheten gäller också arbetsresorna. Vägen som leder till gruvan är i ganska bra skick, men avstånden är långa, vintertid är det halt och i samband med skiftbytet kan det uppstå köer på vägen. Pitkänen säger att trafiksäkerheten är en fråga som man inte får glömma i gruvans kommunikation.

I jobbkortet antecknar arbetstagaren och arbetsledaren dagligen bl a uppgifter om arbetsuppgiften, riskkart-läggningen och eventuella förändringar i arbetsförhållandena.

Halka måste förebyggas

Då de fullastade lastbilarna kommit upp på marknivå tippar de malmen i stora högar från vilka den sedan transporteras vidare med hjullastare. Bullret i krossen som finns på marknivå är öronbedövande så det är viktigt att använda hörselskydd. Krossen är själva kärnan i gruvdriften. Man kan alltså säga att gruvverksamhet går ut på att man transporterar material från ett ställe till ett annat.

På andra sidan vägen förs snön bort från den hög som snöplogen skapat mitt på gården. Från samma ställe, intill anrikningsanläggningen finns gruvans farligaste plats. På vägen som för neråt inträffade det tidigare ofta halkolyckor med påföljande sjukledighet för den som halkade.

Nu har problemet åtgärdats. För några år sedan byggde man på andra sidan vägen stadiga trappor för anrikningsanläggningens personal och för säkerhets skull också ett tak över trapporna. Det är förvånande att ungefär hälften av arbetsolyckorna på gruvområdet i själva verket är halkolyckor.

Upp till hälften av alla arbetsolyckor i Kittilägruvan beror på att personen halkat. Tidigare skedde halkolyckorna i nedförsbacken till anrikningsanläggningen men nu har man byggt stadiga trappor för fotgängarna och ett tak över trapporna.

Tilläggsinfo:

Kaivosturvallisuusopas, Arbetarskyddscentralen TTK, metallialan työalatoimikunta

Läs om yrkessjukdomar.

Kommentoi

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista.