På den regionala hälsocentralens bäddavdelning i Laukas i Mellersta Finland är det full rulle. Alla 22 bäddplatser är upptagna och lunchtrafiken fyller korridoren. Till matsalen tar folk sig på olika sätt, en del på kryckor, andra med rullstol eller rullator. Närvårdare Mia Huotari och sjukskötare Liisa-Lotta Heinonen går runt till patientrummen och hjälper patienterna med deras individuella behov. Behovet av hjälp varierar, eftersom patienterna utgör en brokig skara. Några har nyss genomgått en operation, andra har drabbats av en infektionssjukdom. På avdelningen finns också patienter med missbruks- eller mentalproblem och patienter som får palliativ vård.

– Vi brukar backa upp patienternas initiativförmåga och försöker minska tiden som de ligger till sängs. Utgångspunkten är att alla patienter ska äta i matsalen och att de själv ska klara av att gå på wc. Detta är en stor förändring mot tidigare, då patienterna tillbringade långa tider i sängen. De aktiverades inte tillräckligt utan personalen gjorde allt för dem, säger Huotari.

Klienterna återhämtar sig snabbare om man får dem att röra på sig och risken för problem som beror på passivitet – t ex liggsår – minskar. Till dagsrutinerna hör motion som delvis också ersätter den rehabilitering som annars ordnas separat. I matsalen kan patienten äta i en bättre ställning än i sängen och samtidigt ökar de sociala kontakterna.

Lyften har förpassats till historien

Huotari och Heinonen betonar att patienterna inte lämnas åt sitt öde. Vid behov hjälper vårdpersonalen patienterna att stiga upp ur sängen och att röra på sig. Funktionsförmågan utvärderas noga för varje enskild patient då hen kommer till avdelningen. Samtidigt fastställs vad slags hjälp och utrustning personen behöver. På avdelningarna finns ett stort utbud rullatorer och rullstolar så patienterna har tillgång till personliga hjälpmedel under hela den tid de vistas på avdelningen.

–  Vi registrerar patientens funktionsförmåga, hjälpbehov och uppgifter om hjälpmedel i vårt patientdatasystem och uppgifterna uppdateras om patientens situation för-ändras. Uppgifterna om patientens rehabilitering och handlingsförmåga registreras också i de kort som finns i patientrummen. På så sätt går det enkelt att kontrollera i samband med patientvården, säger Heinonen.

I Laukas har förändringen förbättrat både bäddavdelningens patienters och personalens väl-befinnande. Tidigare lyfte vi upp patienterna ur sängen genom att fatta tag i dem under armhålan och i ”byxbunten”. Personalen använde alltså sin egen kropp och styrka vid lyften. Det fanns visserligen en del hjälputrustning men personalen hade inte fått lära sig hur utrustningen skulle användas så de brukade låta bli att använda den. Nu finns det mer hjälpmedel, utrustningen är lättillgänglig och hela vårdpersonalen vet hur den ska användas. Vi lyfter inte längre patienterna utan hjälper dem att röra sig.

På avdelningarna användes videoinspelningar för bedömningen av arbetsbelastningen.

–  Allt utgår från att man ska känna sin egen fysik och kunna använda naturliga rörelsebanor vid patientförflyttningarna. Hjälpmedlen kan vid behov öka eller minska friktionen. Då man hjälper på rätt sätt minskar man den egna arbetsbelastningen och gör situationen trevligare också för patienten, förklarar Heinonen.

Om en patient till exempel klarar av att stå på egna ben en liten stund kan hen ganska enkelt flyttas från sängen till rullstolen med hjälp av lätta hjälpmedel.

– Patienten sitter på sängen och hans fötter placeras på golvet. Under patienten placeras en glidskiva av plast och den andra ändan av skivan placeras i rullstolen. Därefter kan patienten glida över till stolen. Till våra nya patientsängar passar mobila gåbord som patienten kan stöda sig på medan förflyttningen sker. Patienten kan också få ett vårdbälte som vårdaren vid behov kan fatta tag i för att ge stöd vid förflyttningen. Om förflyttningen kräver mer hjälp kan man använda en re-turner som påminner om en säckkärra eller kraftigare aktiv- eller passivlyftanordningar, säger Heinonen.

TURO-projektet ledde till förändring

I Laukas inleddes reformprocessen 2012-2014. Då genomfördes projektet Turo på bäddavdelningarna i de fem regionala hälsocentralerna som ingår i Mellersta Finlands sjukvårdsdistrikt. Projektet leddes av yrkeshögskolan JAMK i Jyväskylä (TURO=utveckling av säkerhetskompetens och främjande av välbefinnande inom ramen för arbetet med åldringar och personer med funktionsvariaton). Utöver Laukas deltog också bäddavdelningarna i Keuruu, Joutsa och Konnevesi samt några privata företag.

Som projektledare fungerade Anja Tanttu från JAMK:s enhet för välmående. Tanttu säger att initiativet kom från den regionala hälsocentralen där man kämpade med frågor som gällde arbetsergonomin. Tillsammans med den regionala hälsocentralens mellanchefer gick Tanttu in för att främja  detta. TURO-projektet beviljades ESR-finansiering.

– Den regionala hälsocentralen i Mellersta Finland hade grundats ett år tidigare då fem hälsocentraler fusionerades till en organisation. Det fanns ett behov av att förena olika verksamhetsmodeller och av att utveckla förmans- och vårdarbetet. Först skapades en projektgrupp som spelade en central roll under hela projektet. I gruppen deltog översköterskorna, hälsocentralernas mellanchefer, patientsäkerhetskoordinatorn, arbetspsykologen samt ett flertal sakkunniga från JAMK, säger Tanttu.

I projektgruppen funderade man över vilka moment som ingår i arbetet och olika möjligheter att underlätta arbetet och förbättra ergonomin. De praktiska åtgärderna inleddes genom att på avdelningarna göra videoinspelningar som sedan användes för att utvärdera arbets-belastningen. Då vårdarbetets problempunkter klarlagts ordnade JAMK fortbildning för regionhälsocentralens personal och chefer. Bland annat gick man igenom ergonomins teori, hur man bedömer en patients funktionsförmåga, olika sätt att tryggt förflytta en patient och vilka hjälpmedel det finns.

–  Allt börjar med att vi utvärderar patientens funktionsförmåga hen kommer till avdelningen. Klarar patienten av att röra sig på egen hand eller behöver hen hjälp? Vilken form av hjälputrustning behövs? Man kan aktivera patienterna på många olika sätt, men innan projektet kände många vårdare inte till metoderna, minns Tanttu.

Tanttu berömmer den helhjärtade insats som den regionala hälsocentralen gjort inom ramen för TURO-projektet. Personalen ända upp till ledningsgruppen var med om att främja projektet. Översköterskan och förmännen deltog aktivt och engagerat i projektet. Detta hade stor betydelse för det lyckade slutresultatet.

Ergonomiansvariga som ger stöd i vardagen

För varje bäddavdelning utsågs två frivilliga ergonomiansvariga. Tanttu säger att man på detta sätt kunde säkerställa att rutinerna som utvecklats inom ramen för projektet kunde slå rot i arbetsgemenskaperna. Alla ergonomiansvariga genomgick en ergonomikortutbildning och deras befattningsbeskrivning anpassades till den egna enhetens behov.

Huotari och Heinonen är vid sidan av sitt normala arbete också ansvariga för ergonomin på  bäddavdelningen. Tillsammans ansvarar de för anskaffning, underhåll, rengöring och förvaring av hjälputrustningen. Dessutom lär de sina kolleger hur utrustningen ska användas och tar upp frågor som gäller arbetsergonomin, håller s k ergonomiinfokvarter, sköter inskolningen av nya arbetstagare och löser de ergonomiproblem som dyker upp i vardagen.

– Vi satsade på att underlätta de tyngsta uppgifterna och avancerade småningom till att eliminera de mindre problemen. Efter att rutinerna vid patientlyften ändrats koncentrerade vi oss på att lära ut rätt arbetsställning vid skötseln av patienter med bensår. Det var enkelt att marknadsföra förändringarna till kollegerna, eftersom de nya metoderna underlättade arbetet, säger Huotari.

Ergonomin ska reducera friktionen mellan arbetet och arbetstagaren.

I början tog uppgiften som ergonomiansvarig mycket tid av Huotari och Heinonen. Både anskaffningen av nya hjälpmedel och fortbildningen var tidsödande men med tiden har ändå arbetsbelastningen minskat. Duon räknar med att de använder 10 arbetsdagar per år för att sköta ergonomirelaterade uppgifter. I detta ingår också de ergonomikurser, -presentationer och –konsultationer som görs för andra avdelningar och organisationer.

– Liisa-Lotta och jag har deltagit i ergokortutbildningen och håller själv kurser bl a för personalen vid bäddavdelningarna i Keuruu och Joutsa. Jag hoppas att jag ska få utbilda ännu fler i framtiden, säger Huotari.

Få bukt med ryggsmärtorna

Närvårdare Sanna Mäkinen jobbar i bäddavdelningens korridor med att registrera patient-uppgifter. Datorn finns på ett datorbord som går på hjul. Mäkinen har valt att jobba stående, eftersom hennes sjuka rygg inte mår bra av att hon sitter för mycket.

Mäkinen höjer de förändringar som TURO-projektet medfört till skyarna. Hon betvivlar att hon utan ergonomikurserna hade fått den kunskap om  nya hjälpmedel utan vilka hon numera inte kommer tillrätta i sitt arbete. Ryggproblemen gör sig påminda också nu, men den bättre ergonomin gör att Mäkinen inte behövt ta sjukledigt.

– Förändringen har gjort jobbet mycket lättare. På kurserna har jag lärt mig hur man effektivt använder hjälpmedlen och hur viktigt det är att jag fäster mer uppmärk-samhet vid min arbetsställning. Om jag i vardagen stöter på utmanande situationer får jag snabbt hjälp av de ergonomiansvariga, säger Mäkinen.

Satu Sonkamuotka, avdelningssköterska vid bäddavdelningen i Laukas, har noterat att arbetstagarna inte alls är lika ofta sjukskrivna på grund av problem med rörelse- och stödorganen sedan man gick in för att förbättra arbetsergonomin. Exempelvis nack-, rygg- och höftproblemen har minskat markant. Sonkamuotka säger att ergonomiprojektet inspirerat arbetstagarna till att slå vakt om det egna välbefinnandet och muskelkonditionen också på fritiden.

– TURO-projektet har haft en stor betydelse på vår avdelning. Jag kommer inte ens ihåg när något senast skulle ha gått snett i samband med ett patientflytt. Som förman känner jag mig trygg då jag i ergonomifrågor får hjälp av de utbildade ergonomi-ansvariga. De kan också sköta inskolningen av vikarier och nya anställda och lära dem rätt arbetsmetoder, säger Sonkamuotka.

Hon anser att TURO-projektet också avsevärt förbättrat patienternas välbefinnande och säkerhet. Samtidigt har sköterskornas, patienternas och deras anhörigas attityd till upprätthållandet av funktionsförmågan förändrats.

– Vårdpersonalen har börjat förklara för patienterna och deras anhöriga varför det är så viktigt att främja den egna funktions- och initiativförmågan. Detta har i sin tur gjort det möjligt att införa ett rehabiliterande arbetsgrepp i praktiken, konstaterar Sonka-muotka med tillfredsställelse.

Man kan förebygga problem som beror på dålig arbetsergonomi

Susanna Järvelin-Pasanen, universitetslektor vid Östra Finlands universitet beskriver arbets-ergonomin som en omfattande och komplex helhet. Med god ergonomi kan man förbättra mänskornas säkerhet, hälsa och välbefinnande.

– Min ergonomiprofessor Veikko Louhevaara brukade träffande säga att ergonomins uppgift är att eliminera friktionen mellan arbete och arbetstagare, säger Järvelin-Pasanen.

Han hävdar att arbetsergonomin bygger på tre delområden. Med fysisk ergonomi avses att man anpassar arbetet och dess krav till mänskans fysiska handlingsförmåga. Med Kognitiv eller hjärnergonomi avses arbetstagarens psykiska egenskaper samordnas med de krav arbetet ställer.

Det tredje delområdet kallas organisatorisk ergonomi och omfattar bl a hur arbetet organi-seras, jobbrelaterade lösningar, ledarskapsrutiner och utveckling av arbetsgemenskapens interna växelverkan. Att utveckla dessa frågor i arbetsgemenskapen stöder också de åtgärder med vilka den fysiska och kognitiva ergonomin utvecklas och förbättras.

– Ergonomin borde ses som en helhet, eftersom mänskan är en psykofysisk helhet. Ergonomins delområden påverkar varandra och belastningsfaktorerna orsakar individuella problem. För en arbetstagare kan tungt fysiskt arbete orsaka sjukdomar i rörelse- och stödorganen medan en annan kanske får psykiska symtom, påminner Järvelin-Pasanen.

Lättare för kroppen, men psyket ställs på prov

Järvelin-Pasanen anser att arbetsergonomin hela tiden utvecklats till det bättre. På 1970- och 1980-talet kunde man eliminera fysiska risker och belastande faktorer. 1990- och 2000-talet fäste man uppmärksamhet vid stress och sociala belastningsfaktorer.

–  Det har forskats mycket kring olika belastningsfaktorer och hur dessa kan förebyggas. Arbetsgemenskaperna beaktar redan de främsta arbetshälsoriskerna. Arbetssäker-heten övervakas noga. Å andra sidan är problemen som är relaterade till ergonomin periodbundna och då ett problem lösts dyker det upp nya.

Nu är utmaningen belastningen inom kunskapsarbetet, resurstilldelningen och den dåliga inneluften, distansarbete och resor som orsakar problem. Men visst förekommer det också problem med den traditionella fysiska ergonomin.

Under detta årtionde har det blivit vanligare att arbeta på flera olika ställen, vilket enligt  Järvelin-Pasanen har både för- och nackdelar.

– Det är bra att man ibland måste flytta sig från ett ställe till ett annat, eftersom man då också byter arbetsställning. Väsentligt är att utrustningen på arbetsstället kan justeras på olika sätt. Då man jobbar på flera olika ställen är arbetstagaren inte omgiven av den traditionella arbetsgemenskapen. Detta passar inte för alla, resonerar Järvelin-Pasanen.

Alla bär ansvar för ergonomin

Järvelin-Pasanen uppmanar organisationerna att satsa på att förebygga ergonomiproblemen och att gå in för att upptäcka eventuella problem i ett så tidigt skede som möjligt. Problemen minskar om också experter på ergonomi deltar i planeringen av arbetsprocesserna och –miljön och om den interna kommunikationen är öppen och effektiv.

– På arbetsplatserna finns det mycket nyttig tyst kunskap som borde användas för att förbättra ergonomin. Arbetstagarna har erfarenheter av vad som försämrar eller förbättrar arbetssäkerheten. Kunskapen når ändå inte alltid fram till ledningen. Förmännen borde klara av att föra budskapet vidare i bägge riktningarna inom organisationen.

Järvelin-Pasanen påminner om att det borde finnas en vilja att planera och förverkliga ergonomin på arbetsplatserna. Arbetshälsan stöder naturligtvis vid behovSitt ansvar har både arbetstagarna, förmännen och de högsta cheferna.

– Ergonomikunskap borde läras ut redan i yrkesskolorna så att man på arbetsplatserna vet hur man ska bete sig. På arbetsplatserna skulle det också behövas ergonomisakkunniga som kunde utveckla lösningar på de vardagliga ergonomiproblemen.

Järvelin-Pasanen påminner om att främjandet av ergonomin inte alltid innebär att det ska göras dyra möbelinvesteringar. Man kan åstadkomma mycket också med små åtgärder. Exempelvis hjälper det att en gång i timmen stiga upp och stå och att stretcha litet.

JAMK:s publikation om TURO-projektet kan gratis laddas ned på adressen