Polisbilen svänger in till Koisoranta servicecentral. Vid den låsta dörren tjurar en irriterad klient. Poliserna pratar med mannen och situationen löser sig.

– Inte har vi polisen här varje dag men säkert nog varje vecka, säger ledande socialhandledare och teamledare Tuovi Häärä.

Koisoranta är en enhet med låg tröskel. Klientelet utgörs av bostadslösa vandabor med missbruksproblem. Här kan de tillfälligt övernatta och få hjälp. Klienterna har inte bara problem med missbruk av rusmedel utan många har också mentala problem, vilket kan leda till oförutsedda situationer.

– De som jobbar här lever under ett ständigt hot om våld.

Koisoranta har två enheter:

Boendejouren och Starttjänsterna. Häärä jobbar på jouren i ett team som jobbar i tre skift och har 13 medlemmar.

Jouren är öppen året och dygnet runt. Från tidig eftermiddag kan man komma till jouren om man är nykter. Från kl 18 kommer man in också om man är påverkad.

Vid enheten i Koisoranta har hoten och de våldsamma situationerna nästan fördubblats på några år. Det händer att klienterna angriper personalen, men det är vanligare att de bara hotar personalen.

– En gång trängde en klient sig in genom de stängda dörrarna. Vi sökte skydd i vaktkuren och väntade tills polisen kom. Genom glaset i vaktkuren såg vi hur klienten låtsades skjuta mot oss.

Vid Koisoranta servicecentral följer personalen strikta direktiv. Våld och hot godkänns inte i någon form. Alla farliga situationer ska anmälas till arbetssäkerhetssystemet HaiPro. Anmälan går till förmannen och arbetarskyddet. Vid behov får sedan den som blivit utsatt samtalsterapi av teamledaren, teamet och företagshälsovården. Klienten som hotat får återvända till Koisoranta först efter det situationen blivit ordentligt utredd.

– Alla arbetstagare måste kunna känna sig trygga på jobbet och säkerheten får inte vara en kostnadsfråga, säger teamledare Häärä som har en larmknapp hängande runt halsen. Om hon trycker på den får hon omedelbart kontakt med väktarna.

– Vi är här för att hjälpa och oftast får vi nog tack av klienterna. Men det är viktigt att veta att om någonting går snett så får man stöd av arbetsgivaren och kollegerna.

Ledande socialhandledare och teamledare Tuovi Häärä har en larmanordning hängande runt halsen då hon jobbar ensam hemma hos sina klienter.

Man kan inte hjälpa alla

Väntrummet i Dickursby socialstation är litet och fyllt till trängsel. Bakom dörrarna öppnar sig en hisnande lång korridor i vars bortre ända servicehandledare Minna Koponen har sitt arbetsrum. Koponen jobbar med boendeservice för personer som är i mental rehabilitering.

– Mitt jobb är att hjälpa folk som behöver stöd i vardagen så att de hittar ett eget hem där de kan komma tillrätta. Vår målsättning är att sporra dem så att de ska klara sig på egen hand.

I arbetsgemenskapen som har åtta medlemmar upplever man inte fara och hot varje dag. Klienterna är vanligtvis i gott skick och har en pågående vårdrelation. Möjligheten att de blir våldsamma måste man ändå hålla i minne. Då Koponen besöker klienterna i deras hem är hon ensam och därför har hon en larmanordning runt halsen.

– Några gånger har jag varit tvungen att vända om på klacken redan på tröskeln för att det känts otryggt. Efteråt har det klarnat att klienten inte tagit sin medicin eller att det i bostaden funnits utomstående. Säkerheten i detta arbete är långtgående beroende av den egna förmågan att göra iakttagelser och vara försiktig.

I Vanda har socialhandledarna som jobbar med klienternas mentala rehabilitering och boende tillsammans gjort upp säkerhetsdirektiv för hembesöken.

– I direktiven fastställs bl a att det första hembesöket alltid ska göras tillsammans med en kollega. Vi kan senare ta med oss en väktare om det känns befogat. Vi har kommit överens med kollegerna om att ringa till varandra varje gång då situationen ute på fältet känns oklar. Vi använder också elektroniska kalendrar som gör att man vet var kollegerna rör sig.

Enligt Koponen är jobbet ibland ganska ansträngande mentalt. Hon nämner att hon några gånger råkat ut för att klienten som skulle besöka legat död i sin bostad. Det känns tungt att man inte kan hjälpa alla.

Det finns också de som inte vill ta emot hjälp. Det fina med jobbet är å andra sidan att man också ser att många mänskor åter får fatt i livet. Och visst har vi ett bra gäng där man kan ge utlopp för sina känslor både dagtid och på kvällarna, om man känner för det.

För att kunna stötta sina medlemmar måste arbetsgemenskapen må bra.

Ansvaret för klienterna tynger socialarbetarna, säger Teija Hakulinen, förman för socialarbetet bland vuxna.

Strukturer som stöder

Vid social- och hälsovårdsstationen i Björkby är Teija Hakulinen förman för socialarbetet bland vuxna. Sittande i sitt arbetsrum bläddrar hon i resultatet från delprojektet Kunta10. Under projektet ordnades work shops där man diskuterade socialarbetarnas ork och välbefinnande.

– Ansvaret för klienterna tynger socialarbetarna. Klienterna är många, de har flera olika problem, ibland är de traumatiserade och våldsamma säger Hakulinen och fortsätter. Arbetstagarna tyngs också av att kontinuerligt vara tvungna att lösa komplicerade problem och fatta beslut. Det kan gälla oklara befattningsbeskrivningar, ringa uppskattning inom arbetsgemenskapen och samhället eller att reda ut olika förskräckliga händelser.

Hur bär sig socialarbetarna åt för att orka med sitt dagliga arbete?

– Stödet från arbetsgemenskapen är viktigt med tanke på orken. Men för att kunna stöda sina medlemmar måste arbetsgemenskapen må bra. Det är också viktigt att man har en god anda, goda arbetsförhållanden och ett starkt stöd från förmannen.

Hakulinen ansvarar för strategi, ekonomi, förvaltning och personalens välbefinnande vid Vanda socialväsendes tre enheter. Organisationen stöder enligt Hakulinen personalen t ex med arbetshandledning var tredje vecka, arbetstidsarrangemang och fortbildning.

– Hot och våld förekommer sällan men varje fall behandlas separat och man slår vakt om att personalen ska klara av dessa situationer.

I Vanda följer man regelbundet upp att personalen och arbetsgemenskaperna orkar. Som kritiska mätare fungerar närförmännen, som ser och hör om problemen och reagerar på dessa.

– Responsen från klienterna är också en bra måttstock. Dålig respons kan vara ett tecken på att arbetsgemenskapen inte mår bra. Då klienterna får rätt hjälp och är nöjda blir också arbetet premierande.