I västvärlden har man alltid upplevt beroendet som syndigt och i moraliskt hänseende opassande beteende. På 1900-talet förhöll man sig i många länder till detta som till brott. I Finland har vi allmänt först på 1980-talet börjat tala om beroende som en sjukdom, sammanfattar doktorn i statskunskap Antti Maunu.

Maunu har särskilt ägnat sig åt alkoholbeteendets historia i sin färska undersökning som har rubriken Humalan tällä puolella – alkoholikeskustelun uudet suunnat (På denna sida av fyllan – alkoholdiskussionens nya inriktning)

Enligt honom upplevs inte drickandet numera som en sjukdom. Allt fler tänker att det är något som är upp till den enskilda individen.

– Supandet upplevs snarast som ett olämpligt socialt problem. Den gamla uppfattningen om synden fogar därtill skammen och gör det till en moralisk kamp. Det är svårt att krypa till korset och medge att man är hjälplös och svag, säger Maunu.

Han jämför med fenomen som depression och utbrändhet.

– Det är fråga om nya problem som inte har en flerhundraårig moralhistoria. Därför är det lättare att se dem ur ett sjukdomsperspektiv så man kan tala öppet om dem. Utbrändhet är nästan ett modefenomen.

Missbruket har inte fått samma status. Det är genant och pinsamt att hantera.

Arbetslivet har blivit nyktrare

Enligt Maunu har alkoholen och arbetslivet de senaste decennierna separerats allt mer från varandra.

– Tidigare ansågs det inte nödvändigtvis som ett problem för arbetsplatsen eller arbetskulturen om man använde alkohol under arbetstid. Snarare var det något som hörde till. Undersökningar som gjorts på 1970-talet visar att det då konsumerades mycket sprit inom industrin och på byggarbetsplatserna jämfört med i dag. Numera är det sällsynt med forna tiders långa, våta luncher.

Enligt Maunu kan man söka orsaken hos både arbetsgivarna och arbetstagarna men också i arbetstempot.

– Ur arbetsgivarnas perspektiv verkar alkoholen vara källan till problemen medan arbetstagarna anser att kraven i arbetslivet blivit så hårda att man inte har råd med att svira runt.

Smutta, partydricka eller råsupa?

Alkoholen används snarast som motvikt till stressen och pressen i arbetslivet. Maunu säger att förändringen inleddes redan på 1980-talet, dvs att man inte kan förklara fenomenet endast med rädslan för eventuella samarbetsförhandlingar.

– Alkoholbruket har ökat och drickandet koncentreras allt mer till veckosluten och fritiden.

Maunu delar upp det typiska dryckesbeteendet i tre undergrupper: smuttande, partydrickande och råsupande.

Vanligtvis småsmuttar finländarna på veckoslutet hemma tillsammans med makan/maken. Detta gör man för att koppla av och njuta.

Partydrickandet beskriver Maunu som kontrollerad okontroll. Personen söker distans till vardagen, vanligtvis utanför hemmet.

Fyllan är den form som för personen längst bort från vardagen och för att uppnå den krävs det att konsumtionen antar stora proportioner.

”Man kan förstöra sitt liv också med att bara smutta, utan att någonsin vara asberusad”

På gott och ont

Maunu betonar att det finns för- och nackdelar med alla sätt att dricka.

– Många tror att partydrickande har mindre skadeverkningar än att om personen skulle injicera droger nere i portgången. Men också småsmuttandet kan försvåra ens liv fastän personen aldrig är stupfull. Samtidigt kan en kraftig fylla innefatta sociala och emotionella laddningar som stannar kvar i minnet för resten av livet. Mänskorelationerna uppstår och barn blir till.

Maunu rekommenderar att man i upplysningen vid sidan av att belysa skadorna som kan uppstå vid rusmedelsmissbruk också ska ta upp de positiva sidorna.

– Mänskorna känner nog till nackdelarna. Dem är det lätt att tala om men just därför är de lätta att utestänga dem från den egna erfarenhetsvärlden. Det finns säkert ingen som dricker i akt och mening att få problem.

Maunu påminner om att rusmedelsanvändningen inte är rationell. Snarare är det fråga om känslokontroll och reglering samt inhämtandet av sociala erfarenheter. Den bästa förebyggande upplysningen är enligt honom att erbjuda mänskorna alternativ att reglera sina känslor och att knyta nya kontakter.

Den bästa förebyggande åtgärderna är sådana arbetsomständigheter vars effekt inte behöver kompenseras med rusmedel.

Anvisningar för vuxenlivet

Maunu frågar om man i yrkesutbildningen tillräckligt mycket tar upp missbruksproblemen på arbetsplatserna.

– Utbildningen har en stor roll i anpassningen till arbetslivet. Ju förr man tar upp eventuella problem desto mindre pinsamheter och hemlighetsmakeri uppstår det. Samtidigt får man baskunskaper om hur det lönar sig att agera om spriten smakar en själv eller kompisarna för bra och jobbet därför inte löper.

Maunu anser att samtalskulturen på arbetsplatserna är avgörande för om mänskorna öppet vågar berätta om sina problem och får de vid behov tillräckligt tidigt stöd och hjälp. Han påminner om att de bästa förebyggande insatserna är sådana arbetsförutsättningar vars inverkan inte behöver kompen-seras med rusmedel. Detta innebär också arbetsplatsens atmosfär och andra sociala situationer.

En sjukdom utan sporrande rehabilitering

Missbruksproblemen orsakar arbetsoförmögenhet på samma sätt som andra sjukdomar men socialförsäkringen behandlar inte dem som sjukdom, konstaterar docent Olavi Kaukonen, vd för A-klinikstiftelsen. I praktiken har man raserat socialskyddssystemet så att det inte längre sporrar missbrukarna till att söka rehabilitering.

Kaukonen jämför nuläget med praxis som gällde för tiotals år sedan. Då beviljade FPA sjukdagpenning för den tid klienten var avvänjning och rehabilitering. I regel krävdes det dock läkarintyg för att få dagpenning.

– Enligt FPA:s nya riktlinjer hör missbruksproblemen inte till de sjukdomar som omfattas av sjukförsäkringslagen och –ersättningen. Lagen om rehabiliteringspenning stiftades på 1990-talet och kom att tillämpas framom sjukförsäkringslagen.

Kaukonen säger att kriterierna för rehabiliteringsersättningen samtidigt stramades åt så mycket att sjukförsäkringsersättningen för missbrukarrehabiliteringen minskat. Rehabiliteringspenningen ut-nyttjas endast marginellt.

– Då vi i allt högre grad använder oss av sjukdomsterminologin skapar vi en ”sjukdom” som visserligen på sikt leder till arbetsoförmåga men på vilken man trots det inte tillämpar den primära socialförsäkringen, sammanfattar, Kaukonen

Han påminner om att folk fortsättningsvis beviljas sjukpension på grund av sin alkoholkonsumtion trots att kanske helt andra sjukdomar egentligen ligger bakom pensionsbesluten.

– Om socialförsäkringen skulle vara sporrande skulle den motivera klienterna, deras familjer, arbetsgivarna och arrangörerna till att inleda behandlingen i ett tidigare skede både. I så fall blir också rehabiliteringen lättare och andelen personer som sjukpensioneras skulle minska, säger Kaukonen.

”Den allmänna åsikten är att var och en borde klara av att kontrollera sitt liv i alla lägen. Och kontrollen ska man kunna tappa ’med viss behärskning’.”

Addict är ett lättare ord

Kaukonen är känd som expert på missbrukarvård och drogpolitik. Han har analyserat hur t ex drogkontroll och klienturval inverkat på missbrukarservicens rutiner. Hans doktorsavhandling behandlade det finländska välfärdssamhället ur ett missbrukarserviceperspektiv.

Enligt Kaukonen har begreppet addict de senaste decennierna delvis suddat ut den negativa stämpel som missbruket haft.

Addiktion är en neutralt, medicinsk term som ersatt begreppen beroende och rusmedelsberoende. Särskilt i den offentliga debatten har bilden av att mänskorna kan utveckla ett beroendetill nästan vad som helst stärkts. Det kan vara fråga om allt från klassiska rusmedel, till hasardspel, internet, arbete, motion, sex eller något annat upprepat beteende.

Beroende upplevs ändå som ickeönskvärt, eftersom det uppstår problem då man tappar kontrollen. Problemanvändarna har fortfarande en starkt negativ stämpel. Särskilt den unga generationens attityd till alkohol är enligt Kukkonen mer återhållsam än medelåldersfinländarna.

– Den gemensamma uppfattningen är att var och en borde klara av att behärska sitt liv i alla situationer. Också kontrollen måste man kunna förlora ”med behärskning”, säger Kaukonen.

Lätt uppföljning ger resultat

Kaukonen anser att modeller som stöder arbetshälsan fungerar bra i företagen om de också innehåller element som är riktade mot bruket av rusmedel. Om rusmedelsproblemen i tid tas upp till diskussion kan en ”lätt uppföljning” vara synnerligen kostnadseffektivt.

– Problemet är bara att stödmodellerna används selektivt. Man har nytta och glädje av det allmänna arbetshälsoprogrammet i arbetsgemenskapen men de inverkar inte nödvändigtvis på alkoholbruket.

– Exempelvis är modellen för tidigt stöd bra, förutsatt att det fungerar som antidrogprogram för hela arbetsgemenskapen. Då hela arbetsgemenskapen förbinder sig att följa gemensamma spelregler söker man inte skyldiga utan söker lösningar och en gemensam verksamhetskultur. Detta hjälper också dem som har svårt att bedöma sitt alkoholbruk realistiskt, betonar Korhonen.

Han påminner om att det är ganska lätt att identifiera problemanvändarna. Men det finns inget exakt gränsvärde för missbruket.

– Bruket av rusmedel kan mätas men vad som är problemanvändning definierar individen själv eller hans/hennes närmaste: familjen, vännerna eller arbetsgemenskapen. Alkoholen kan vara ett problem med tanke på de närstående trots att t ex AUDIT-skalans gränsvärden inte överskridits.

Skatteintäkter som korrigerar skadorna

Enligt Kaukonen borde den offentliga makten bära särskilt ansvar för rusmedelsinformationens finansiering och att den förverkligas konsekvent.

– Optimalt vore det om alkoholskattens avkastning kunde användas för att korrigera de skador alkoholbruket förorsakat. Detta skulle kräva att en del av avkastningen styrdes till vården och det förebyggande arbetet. Nu existerar inte detta samband eftersom skatteintäkterna inkomstförs i statens kassa.

– Enbart upplysning räcker inte, men i kombination med en konsekvent begränsande alkoholpolitik får den betydelse. I fråga om droginformationen finns det forskningsresultat som visar att användningen av mycket rafflande exempel i avskräckande syfte t o m kan öka intresset för att pröva och använda droger.

Kaukonen bekymrar sig för att de varierande sätten att använda alkohol och för att de därpå följande problemen delar upp befolkningen i olika sociala positioner.

– Storkonsumenterna blir högst sannolikt utanför utbildning, produktion, arbetsliv och andra sociala relationer som stöder livet. Alkoholen dödar också betydligt fler i de lägsta socialgrupperna än i de högsta.

På arbetsplatserna måste man skapa en atmosfär och precisera rutinerna som engagerar såväl arbetsgivaren, cheferna och förtroendemännen.

Arbetsplatserna borde ha en kontaktperson för missbrukare

De centrala arbetsmarknadsorganisationerna uppmanar i sin uppdaterade rekommendation till att identifiera de första indikationerna på rusmedelsproblem. FFC:s expertläkare Kari Haring betonar att man inte ska vänta med att ta sig an problemen tills personen blivit beroende. Till målgruppen hör också de svars problemanvändning redan börjat märkas men som inte ännu är beroende.

– Utgångspunkten är att man på arbetsplatsen måste identifiera problemen och ingripa. Verksamheten utgår från att man för hela personalstyrkan redogör för att ett nytt missbruksprogram införts. På arbetsplatserna måste man skapa en atmosfär och specificera vilka rutiner som engagerar arbetsgivaren, förmännen och förtroendemännen.

Vem som helst kan ta upp frågan till diskussion med kollegerna men av erfarenhet säger Haring att ett bra alternativ är att på arbetsplatsen utse en kontaktperson som har hand om missbruksfrågorna.

– Det är lättare att tala med kontaktpersonen än att vända sig till chefen eller förtroende-mannen.

Redan det att man erkänner problemet lättar

Den nya rekommendationen betonas också den roll företagshälsovården har. Hälsovårdspersonalen identifierar de personer som är storkonsumenter av rusmedel. De borde också ta upp frågan till diskussion med den berörda personen.

– Att ingripa har bevisligen en minskande effekt på missbruket. Då man sakligt frågar om personen har sin alkohol-, drog- eller läkemedelskonsumtion under kontroll kan svaret naturligtvis vara aggressivt och nekande. Då jag jobbade som företagsläkare märkte jag ändå att ganska många var nöjda över att få diskutera frågan direkt och ärligt, säger Haring.

Han påminner att frågan inte enbart gäller baksmälledagar, risker som beror på att personen uppträder berusad på jobbet eller minskad arbetsförmåga. Beroendet påverkar hela livet.

– Kanske man måste uppsöka läkaren av någon annan orsak, då man inte vill erkänna de bakomliggande orsakerna. Riklig alkoholförtäring kan leda till förhöjt blodtryck och många andra sjukdomar. Det är också en betydande orsak till arbetsoförmögenhet.

– Någon kanske blir fast för rattfylleri på fritiden eller råkar ut för en olycka på fyllan. Ibland tar de anhöriga kontakt med arbetsplatsen och berättar om problemen som man kanske inte ens känner till på arbetsplatsen, säger Haring.

AUDIT-formuläret och att föra dagbok

Audit-formuläret som utvecklades för att göra det lättare att kartlägga riskerna med klienternas alkoholkonsumtion är enligt Haring ett bra test för vem som helst. Vanligtvis svarar folk ganska ärligt. Testet identifierar också förhållandevis väl vilka det är som använder för mycket alkohol.

Ett annat effektivt sätt är att föra dagbok över drickandet. Om man gör det under en intensiv sexveckorsperiod kan det vanligtvis avslöja den överraskande sanningen.

– Många tror att de dricker mycket mindre än dagboken konkret bär vittne om. Det motiverar till att se över det egna alkoholbruket, säger Haring.

Vem hjälper?

Hjälp att identifiera problemen, råd och anvisningar hittar du bl a på följande webbplatser:

www.aa.fi

www.a-klinikka.fi

www.ehyt.fi

www.huugo.fi

www.irtihuumeista.fi

www.kalliola.fi

www.mielenterveystalo.fi

www.paihdelinkki.fi

www.thl.fi

www.vastaamo.fi